Fredagen den 13 är sedan urminnes tider ett datum man helst velat glömma, men så icke den här gången. Nej här gäller raka motsatsen.
Fredagen den 13 september 2019 är värd sin vikt i guld. Det var inför den som nämnden på Visans hade turen att i hennes förbifart fånga upp och se till att hon fick en Go kväll att minnas tillsamman med oss, sina visevänner som hon ingalunda har och icke heller ska glömma. Denna” henne” är således den väl känd ”trubbadissa” mest känd som Kersti(n) Påhlsson som jag under lång tid trott varit förlorad för oss men p.g.a. min lusiga uppdatering bara fallit utanför ramen jag försöker verka i.
Denna Lilla Stora genommusikaliska underhållare vill ingen vara ovetande om så länge hon håller den klass som vi fick ”festa på” under två fullmatade timmar med guldkorn ur hennes rika repertoar. Jag kan inte minnas när jag såg och hörde henne senast men jag är rädd att det handlar om år och det får inte hända fler gånger. Det är inte bara jag som har den uppfattningen. Församlingshuset i Hässleholm som numera är vårt Stamställe där det brukar sprudla av trevnad, gemyt, varvat med god mat bland glada vänner.
Kerstin var frikostig med ett lärorikt och småtrevligt prat om sin bortovaro från Visans Vänner i Hässleholm som inte innehöll bara positiva och komiska inslag utan även tragiska upplevelser som hon med stort tålamod och förnuftigt agerande bit för bit lyckats lägga bakom sig och arbeta på, för att med förnyad kraft och framåtanda visa vilken stor enterteiner hon är. Hon serverade ett vidlyftigt men också smakfullt upplagt program uppdelat på två avdelningar viket gav oss njutande avlyssnare en perfekt distans till fortsättningen den, som verkligen inte gick av för hackor.
Jag får erkänna att jag känner mig som en vilsekommen Pellejöns när jag skall återge hennes väl tillrättalagda berättelser om spännande resor och besök världen över, med sin Gitarr och sitt begåvade välnyanserade strupljud. Jag är definitivt inte den som kan få in i skallen hur hon kan behärska främmande tungomål på så trovärdigt sätt som t.ex. i den (traditionella) Afrikanska Mommy. Ej heller den andra (traditionella) Havana ghila som jag tyckte var ett klatschigt konststycke. Men sånt kan de stora Essen. När jag senare under kvällen dessutom fick lyss till sånger som Fragancia av Evert – Österlen av Fristorp, Cornelius Deidres samba och Torgny Björks fina Samarkand, då satt jag och tuggade på fingrarna utan att märka att jag redan hade svalt Toscakakan.
Så tack kära Idol – Kerstin Påhlsson – för att du uppenbarade dig igen och än en gång trollband oss med din läckra artistkonst. Nu tänker vi hålla ögonen på dig så du fortsätter och kommer tillbaka till ditt forna jag som du sa du arbetade på och som vi alla vill och tror att du klarar av med råge!
med varma hälsningar
Sven